Automatisk vitbalans är ibland väldans trevligt när man plåtar/filmar. Dock finns det vissa tillfällen när jag tycker den envisas med att dra åt rött. Lite som att den inte riktigt vågar tro att det finns ljuskällor som ligger under 3500 kelvin… Alternativet då är att manuellt vitbalansera, eller ratta in ett Kelvinvärde om kameran tillåter detta. Ett lite mer obskyrt alternativ är att göra som jag gör på filmen här nedan, att fortsätta köra Auto White Balance och tvinga ner kameran ytterligare någon tusen-Kelvin-del.
Detta är absolut inga konstigheter, och fullständigt normal användning av standardfunktionalitet som finns i de flesta systemkameror men jag har stött på horder med folk som aldrig någonsin pillat i detta menyval.
När man plåtar stillbild är det självklart inga konstigheter att fixa vitbalansen efteråt, men när man filmar är det värre. Då vill man ha så bra råmaterial som möjligt eftersom det inte finns så mycket information att slita och dra i som i stillbild.
Ja, min kamera är sanslöst skitig.
Genom att flytta den lilla pluppen mellan vänster och höger så är det som att dra temperaturreglaget i en råhanterare. Ju längre till vänster man drar pluppen, destå kallare blir det. Ju längre till höger man drar pluppen, destå varmare blir det. Uppåt och nedåt motsvarar tinten – färgskalan mellan grönt och magenta.
Kuriosa: För länge sen, när jag fyllde fyra år, fick jag ett lysrör av min far. Lysrör ger ett ljus som kommer av elektriskt laddad gas till skillnad från glödlampor/glödkroppar och andra brinnande prylar som ger ljus vars färg kommer av strålningen från varma, mikroskopiska sotpartiklar. Lysrör fjuppar ut ljusfärger mellan grönt och magenta till skillnad från glödkroppar som fjuppar ut färg mellan blått och rött. Innan lysrören fanns (innan jag fyllde fyra år plus typ 40 år till) var i princip allt artificiellt ljus enbart i den gamla hederliga Kelvin-skalan, men sen kom den elektriskt laddade gasen och ställde till det. Därav tint-skalan för att kompensera Kelvinskalans grön-/magentaförskjutning.
Tilläggas bör att om man är här och förskjuter färgerna så påverkar det inte råfiler vid stillbildsfotografering. Kör du Canons egna råkonverterare (eller Nikons och förmodligen övriga systemkameratillverkare) så läggs denna förskjutning på efteråt i råkonverteraren. Men kör du en tredjeparts-råkonverterare såsom Lightroom/Aperture/etc så följer informationen om förskjutning inte med alls. Då är det enbart Temperatur och Tint som följer med råfilen som grundinställning i råkonverteraren. Plåtar du jpeg så är wb-förskjutningen naturligtvis med, samt om du filmar. Förskjutningen hamnar även på den lilla tumnagelbild som syns i LCDn, samt den inbäddade, lågupplösta preview-bild som oftast finns med i råfilen och som syns någon sekund i råkonverteraren innan den har hunnit räkna ut sin egen färgsättningsversion. Därför brukar det ”rycka till” färgmässigt i t.ex Lightroom när man tittar på en bild för första gången, medans detta ryck uteblir i Canons råkonverterare eftersom den räknar fram färgerna efter samma förskjutningar (och picturestyle-inställningar).
Så – för att få till en så ”bra” bild som möjligt när man filmar eller plåtar jpeg finns det fyra nivåer att kontrollera:
1. Prylar framför linsen såsom färgfilter, ljustemperaturer, make up, modell, styling, luftfuktighet, acne, skägg etc
2. Exponeringen
3. Picturestyle (rgb-kurvor, och på det ytterligare kontrast, hue, skärpa etc) (vet inte vad Nikons motsvarighet heter)
4. Vitbalansförskjutning
Vill man strunta i detta så går det naturligtvis bra. Bara för man kan ändra allt så betyder det inte att man ska. Jag skulle till och med påstå att det är bra att INTE ändra någonting om det inte går att lösa tidigare i kedjan. Börja således alltid med att försöka lösa alla problem i den första nivån (prylar framför linsen) för att sedan gå nedåt i nivå-hierarkin. Vitbalansförskjutningen hamnar således sist, och där hör den hemma.
Sen börjar en ny hierarki med påverkningsbara nivåer. När bilden/filmen hamnar i datorn och kan manipuleras vidare…
Ljudproblemen löstes genom att stänga av alla ljudande prylar (jorå, kylskåpet fick ström igen såfort vi var klara) och ekot minimerades genom att täcka väggar och golv med tjocka tyger, skrynkliga Ikea-lakan, en oformligt stor skumgummibit samt att ha micken (Sennheiser mk416) så nära det bara gick plus att micken täcktes bakåt med ett par blåa långkalsonger för att minimera rumsklang (riktmikrofoner tar upp ganska bra bakåt också)(en cardoid-mikrofon som släcker ut bakifrånljud hade varit att föredra – t.ex Röde NT3 – men tyvärr lyckas jag inte få tag på någon sådan och andra vettiga mickar är på tok för dyra).
