Att plåta med enbensstativ verkar vara knepigt för många, och ofta blir de liggande utan att användas. Själv kör jag ofta med enbensstativ, mestadels på location när slutartiderna blir lite för långa för mina skakiga nerver, men även i studioförhållanden med enbart blixtljus. Även om blixt fryser rörelser bra, så går det fortfarande utmärkt att få lite suddiga bilder om man skakar på kamera eller modell (speciellt om man krämar på blixtstyrkan). Ergonomiskt är det helt fantastiskt – ingen tung kamera att bära på! Efter en hel dags plåtning på fri hand har man ont i både rygg, handled och arm när man måste bära en stor tung kamera + objektiv på några kilo. Då är enbenaren en fröjd.

Dock gör de flesta enbensstativ plåtandet för långsamt och stelt. Att höja och sänka stativet kräver att man måste sluta plåta och använda båda händerna för att låsa upp diverse olika låslösningar. Då blir enbensstativet som ett vanligt 3-bensstativ med alla nackdelar det för med sig – förutom att det är lättare att bära med sig.

Men det finns ett (och bara ett, mig veteligen) enbensstativ som faktiskt går att använda – Manfrotto 685b. Det har en enhandslåsmekanism som gör att man kan justera höjd genom att dra i stativet uppåt eller hålla ner ett spärrhandtag för att kunna sänka det. Stativet har även en liten utfällbar fot man kan stå på för att få stabilitet mot golvet, och sen kan man luta stativet i rejäla vinklar för att verkligen få höjdledsfrihet och ändå bra stöd. Det gör att man har samma frihet som på fri hand! Jag brukar använda ena knät för att ”klämma åt” stativet mellan fot och kamerahus för extra stabilitet. Högst upp på stativet har jag en liten kulled med lagom åtdragen friktion för att kunna vinkla kamerahuset lätt samtidigt som det blir stadigt. Det huvud jag använder är ett Induro DM-01, men jag har även god erfarenhet av Manfrottos lite udda fågel 222 med grepphandtag i monopod-sammanhang.

På filmen ovan tvingade jag min gode kollega Daniel Ohlsson att ånyo agera framför kameran för att illustrera en väldigt trevlig porträttsession. Märk väl vilken ”kontakt jag får med modellen” på väldigt kort tid. Rekommenderas varmt.

Skärpa

Vidare vill jag poängtera vikten av skärpa. Skärpa är den viktigaste parametern av dem alla. Ja, det låter hemskt. ”Uttrycket” borde väl vara viktigast? ”Ljuset” borde väl vara viktigast? ”Innehållet” borde väl vara viktigast? Etc. Mm. Det kan man tycka. Men icke. Självklart behöver en bild absolut inte vara knivskarp för att vara tokbra, och självklart är en kolsvart bild utan ljus som förvisso är knivskarp inget vidare – men jag menar någonting annat. Att det är önskemålet om skärpa som bestämmer slutartid/bländare/iso/brännvidd. Det är så banalt att man oftast inte tänker på det, och detta gör att det är lätt att förbise det. Man kanske står där med en brännvidd på 200mm, iso 400, f2.8 och en förödande slutartid på 1/80. Det kanske till och med ser bra ut på kamerans LCD, men när man kommer hem är det skärpan man kommer svära över. Så sitter man där och svär, och helt sticker EN av femtio bilder ut. ”-Åhej va bra just den här blev då?” och man zoomar in och ser att man råkat få en bild med knivskarp skärpa på rätt ställe… Sen sitter man där och letar efter skarpa bilder, för de är ju bara så mycket bättre/snyggare än de med suddiga modellögon.

Så – prioritera skärpa framför ALLT. Dra upp ISOt för att få slutartider som ger skarpa bilder. Skärpa är viktigare än brus. Byt objektiv till lite mindre tele (typ från 200->135) för att få liiiite mindre känsligt kameraskak. Försök få in lite mer ljus, öppna bländaren lite mer, eller varför inte använda stativ? Blir det för stelt – överväg ett enbensstativ! Eller ta stöd mot en lyktstolpe. Det går oxå bra. Skärpa är ALLT.

(Som sagt – Ja, ibland blir en oskarp bild jättebra. Kanske till och med bättre än en skarp. Ja, ibland VILL man ha oskarpa bilder, men det är ofta artyfarty-bilder vilket må vara estetiskt extremt tilltalande, men det är sällan artyfarty ställer några makaroner på bordet. Rent ekonomiskt sett.)

• • Comments [4]