Hittade en gammal animation jag gjorde för länge sen till en ljuskurs som visar praktiskt vad ”depth of light” är för något, och varför det är så HUTLÖST viktig parameter att ha med i beräkningarna när man ljussätter. Men innan jag kastar ut min gamla animation kommer här lite viktig teori.

Utan att gå in på härliga matematiska formler och fysikaliska regler ligger det till såhär.

Detta är ett faktum alla vet om:
* Ljuset blir svagare och svagare ju längre bort från ljuskällan man är

Detta är ett faktum alla fotografer borde veta om:
* Ljuset blir MINDRE svagare och svagare ju längre bort från ljuskällan man är

Detta innebär att om man vill att en ljuskälla skall räcka långt/djupt måste den stå långt bort. Exempelvis om man skall ljussätta en skolklass där folk står på rad bakom varandra. För att inte människorna längst bak skall bli mörkare än de närmare blixten måste blixten vara långt bort.

Ett annat exempel på detta är att applicera 2 vita hästar i havet med 6 mils avstånd och låta solen skina på dem. Den häst som är närmast solen kommer inte vara särskilt mycket ljusare än den stackare som är 6 mil bort. Detta beroende på att ljuskällan (sola) är 150000000 km bort, och således är skillnaden i ljusstyrka knappt mätbar.

Skulle dock solen börja gasa närmare jorden, så den är, låt säga 500 meter ifrån ena hästen samt att vi hade grymma solglasögon på oss, skulle vi lätt kunna uppmäta en skillnad i ljusstyrka mellan häst 1 och häst 2.

Här kommer så min animation. Föreställ er att äggen är två hästar på 6 mils avstånd ute i havet.

I början är hästarna nästan lika ljusa. Då är solen på sitt normala avstånd. Far, far away. I slutet är hästen till vänster kolsvart. Då är solen väldigt nära hästen till höger.

(Det här är alltså ingen datorrendrerad fejkskitanimation,  utan ÄKTA vara. Äggen/hästarna är köpta på Butterix, stålpinnarna på Matrial på Östgötagatan. I den första bilden är ljuskällan 4 meter ifrån högersta ägget/hästen, och i den sista bilden är ljuskällan 15cm ifrån)

Här är en annan bild som visar hur ”snabbt” ljuset avtar över en sträcka.

Ser ni hur hästarna sakta blir mörkare och mörkare? Detta kallas ”falloff” eller ”detph of light” eller ”ljusdjup” på svenska.

Olika ljusmodifierare påverkar ljusdjupet på olika sätt. Ett extremt exempel på detta är ett förstoringsglas man så gärna bränner myror med i solskenet. Frtzzll… Förstoringsglasets lins bryter mot de fysikaliska lagarna eftersom de ÖKAR ljusstyrkan med avståndet. Mätt ifrån själva linsen i alla fall. I fotovärlden fungerar fresnell-linser på samma sätt. Man bryter ljuset så de möts på ett visst avstånd från ljuskällan och uppnår därmed en ökad räckvidd. Vanliga reflektorer försöker göra samma sak genom att studsa ljuset inuti metallkåpan. Därför är det väldigt bra när man kan justera reflektorernas avstånd i djupled på blixthuvudet som man kan göra på t.ex Profoto. Elinchroms reflektorer sitter där de sitter, och har därför en fast ljusbild och ett fast ljusdjup. Det är ju trevligt. Host.

Det härliga med detta är att allt krånglas till ytterligare eftersom vi alla vet vad som händer med skuggkanterna när man backar en ljuskälla. Då blir den relativt mindre. Då blir skuggkanterna vassare. Det kanske man inte vill. Så, för att få mjuka skuggkanter OCH ett djupt ljus måste man ha en jävla massa pengar så man kan köpa en skitstor ljuskälla. Sen måste man ha ännu mer pengar för att kunna ha en apstor studio att ha den i.

Eller så kör man bara vilken liten sketblixt som helst i väggen bakom en. Då får man en jätteljuskälla långt bort och allt ser snordyrt ut. Fast man står i källarn.

Outahere!

• • Comments [6]

Att lämna zoomarnas värld och ta steget in i den fasta brännviddens verklighet kan vara läskigt. Men, det är där det händer. Det är där man snabbast finslipar sinnet för bildkomposition. Det är där man tvingas upptäcka hur avstånd påverkar perspektiv, och det är där man har som roligast med det publikfriande, korta skärpedjupet som säljer allt smör i småland.

Mitt första ”riktiga” objektiv var ett 50mm/1.8. Innan dess hade jag lallat omkring med ljussvaga zoomar och hoppats att kameran skulle ”spela in” det jag såg i sökaren så bra som möjligt. Punkt slut. Det var det jag trodde var fotografens enda uppgift. Att få folk att vara ”bekväma” framför kameran, och att ”det skulle kännas naturligt”. För sen var det ju bara att ”spela in” det som hände så borde det ju bli bra!? Resten var upp till kameran. Ju bättre kamera, destå bättre bilder trodde jag var parollen.

Men så fick jag som sagt låna ett 50/1.8 av en snäll fotohandlare, och PANG så förändrades allt. Plötsligt blev systemkameran en kreativ maskin i sig. Inte bara en inspelningslåda. Mina egna val av bländare, slutare och iso påverkade inte bara bilden så den blev ”så skarp” som möjligt, utan den stora bländaröppningen drog de kreativa parametrarna mycket längre så de blev verkligen påtagliga rent estetiskt. Förutom det insmickrande korta skärpedjupet så fick man brutala slutartider, kunde köra lägre ISO och man kunde plåta i helt nya miljöer. För att inte tala om den snygga vinjetteringen jag tidigare tyckte var något fult… Fortfarande skulle folk vara ”bekväma” framför kameran och känna sig ”naturliga” etc, men fotografens uppgift är att fånga detta på SITT sätt. Inte det sätt som kamerans autoläge säger. Då spelar det ju ingen roll vem som trycker på knappen. Nä, har man en systemkamera ska man baske mig också använda de kreativa möjligheterna den ger. Annars kan man ju lika gärna åka Ixus?

Och nu råkar jag ha ett ett sproilans nytt, aldrig upptaget ur kartongen, Canon EF 50/1.8 II-objektiv liggandes. Inklusive motljusskydd. Liggandes och väntandes på att bli utdelad till någon som verkligen behöver få en kickstart in i de fasta ”primarnas” värld.

Därför utlyses nu en liten tävling!

Ta en bild på en potatis i ett badkar och maila den till potatis@bicho.se

Den bild jag upplever som snyggast vinner ovan nämnda objektiv.

Deadline för tävlingen är Fredagen den 23e april klockan 17.00. Svensk tid.

Finstilt: OBServera att det är ett Canon EF-objektiv, och funkar således bäst på kameror som gillar Canons EF-objektiv (m.a.o alla moderna Canon-systemkameror). Eventuella byten till andra märken får vinnaren själv ombesörja. Kvitto med garanti medföljer. Objektivet är inköpt på Rajala Pro Shop den 10 April i år, så det är som sagt sproilans nytt.

• • Comments [10]

Ett extremt, extremt, extremt vanligt missförstånd därute bland alla fotograferande människor och fotoutrustningsförsäljare är att själva objektivet/brännvidden ändrar perspektivet. Det är inte sant. Inte någonstans. Det finns bara ett sätt att ändra perspektiv, och det är att ändra sitt avstånd till det man skall fotografera.

Genom att förflytta kameran närmare objektet får man ett annorlunda perspektiv.

Här är en härlig gif-animation som visar hur min ljusdocka kan bli Annie Lennox om man är väldigt nära. Båda bilderna är tagna med samma objektiv (50mm) och beskurna efteråt för att återge samma storlek på huvudet. Denna metod är inte att rekommendera i praktiken då det ger urusel upplösning på den mest beskurna bilden. Animationen visar att det är avståndet som styr perspektivet, inte brännvidden. Skulle jag använt ett teleobjektiv när kameran var längst bort hade bilden sett likadan ut, men inte behövt beskäras. Men då hade illustrationen inte varit lika tydlig eftersom syftet är att visa att det enbart är avståndet som styr – inte brännvidden.

Här följer ytterligare exempel. Två stora flaskor på ca 1 meters avstånd. Plåtat med samma brännvidd (50mm) men på olika avstånd.

Är man lika nära med ett 7000mm-superteleobjektiv så är det exakt samma potatisnäsa, men eftersom telet bara visar en liiiiiiiiten del av helheten så ser man bara en por. Eller, man ser ingenting, för det finns inga 7000mm-objektiv som har så bra närgräns.

Testa med ett macroobjektiv så ska ni se att ni får exakt samma potatisnäsa, om än mycket-mycket tajtare beskuret. Eller varför inte testa detta nästa gång du står i en bankomatkö. Vänd dig om så du står näsa mot näsa med den som står bakom dig. Kika väldigt nära på personens näsa så ska du få se att den ser gigantisk ut. Näsan blir som störst när den helt täcker din pupill. Detta gör dock ont. Hur stor näsan blir om du fortsätter pressa dig mot nästippen så den pressas igenom ditt öga vet jag inte. Det kanske någon matematiskt bevandrad människa kan svara på? Slutar näsan att växa när den passerat ögongloben och trycker mot undersidan av hjärnan? Vad luktar det under hjärnan egentligen?

Så hur använder man denna information praktiskt? Jo – när du skall fotografera något så kan du förflytta dig framåt/bakåt för att först hitta det avstånd som ger de bästa storleksförhållandena i djupled. SEN kan du ta upp kameran och välja det objektiv/den brännvidd som beskär bildytan såsom du vill. Visst, mer praktiskt är kanske att kolla i sökaren hela tiden, men bara du inte tror att brännvidden förändrar någonting annat än hur bilden beskärs.

Säger det igen: Det är AVSTÅNDET som bestämmer perspektivet. INTE brännvidden.

För de med stora näsor – håll er långt borta så uppfattas näsan mindre. Relativt sett.

• • Comments [9]

Videoekvilibristen Martin Botvidsson smög omkring och gjorde en såndär liten behind-the-scenes-film från gårdagens casting där nya människor söktes till en grej som komma skall. Han e grymt duktigt på att få till det av extremt ovarierande grundmaterial.

• • Comments [5]