- Hur känns det att vinna en såhär fantastiskt prestigefylld tävling?

- Ojoj. Just nu är jag väldigt lycklig! Absolut något jag kommer må gott på ett tag framöver. Och en fjäder i hatten! En stor regnbågsfärgad.

- Just de stora, regnbågsfärgade är det något speciellt med…

- Mm…

- Om vi återgår till vinnarbilden. Hur varmt var det i badkarsvattnet?

- Första tanken var att hälla i kokande vatten, kokt potatis så att säga…. men jag misstänkte att det helt skulle smälta badkaret så det blev varmt kranvatten istället. Däremot tillkom det bubblor i den svängen.

- Det varma vattnet bidrog säkert till den övernöjda minen hos potatisen. Men hur är bilden gjord egentligen? Kamera? Ljus?

- Bilden är tagen med en Panasonic Lumix GF1 med 14-42 kit-objektiv. Manuellt läge, F/8, 1/160s, 16(32)mm. Extra tillbehör var eBay prylar, två externa blixtar på stativ med silverparaplyn, båda med radio-mottagare triggade med sändare till kameran.

- Shit. Ambitiöst.

- Jag provade även med vita paraplyer och 20mm pancake, men vidvinkel blev det då det får scenen att verka större. Då jag kom på att jag skuggade i princip hela ena paraplyet då jag fick krypa alldeles inpå motivet så ställde jag ner styrkan på den blixten och körde mer på den andra, så det är egentligen nästan bara en blixt som används… däremot var det här mitt första test av den utrustningen, och jag måste säga att jag har fått mersmak! Som en detalj kan nämnas att man får två fulblixtar med sändare/mottagare, stativ, paraplyn, paraplyhuvuden… för tusen spänn. Long live eBay och Kina-import!

- Hoooraaayyyy! Varifrån kom badkaret? Har du tillgång till dockhus hemma?

- Till själva scenen sprang jag förbi en leksaksbutik samma dag och köpte på mig ett set med dockhus-badrums-saker.

- Oj. Investerade pengar å grejjer… Vad kostade det?

- 269:-

- Ouch.

- Mm. Stackars föräldrar som ska fylla ett helt hus till sina barn… När jag frågade i butiken undrade dom hur gammalt barnet var, sa att jag skulle ha det till ett fotoprojekt, men då fick jag frågan vilken modell på dockhus jag skulle ha det till… Var inte så svårt att välja dock, bara ett set hade badankor!

- Var plåtade du det hela?

- Min vecka varit så fullbokad att jag tog med mig alla fotoprylar till en kompis jag skulle hälsa på den kvällen, och gjorde allt i hennes kök! Tog ca 1h20m med flera ställen testade och flera potatisar som modeller. Och fyra katter som sprang omkring runt benen och trasslade in sig i stativen.

- Har du nån bild på setupen?

- Sure. Check this out…

- Ah! Fantastiskt roligt att se. Men du, angående objektivet du vann… Hur kommer du använda det? Panasonic Lumix GF-1 som du kör med nu, och Canon-optik låter som en spännande utmaning?

- Har precis beställt en adapter till m4/3 så jag kan experimentera vilt med objektivet! Däremot finns inget stöd för någon typ av automatik, men det ska bli lite uppfriskande utan den lyxen! Jag måste säga att jag ser fram emot det nu!!

- Ok, tack för intervjun!

- Tack själv!

- Klick.

- Klick.

• • Comments [1]

Mina damer och herrar. Det är mig en stor ära att kunna presentera vinnaren av tävlingen ”Potatis i badkar”.

1. ANDREAS ARONSON

Juryns motivering lyder:

Med en sällan skådad precision lyckas Aronson skickligt gripa kring de få halmstrån som uppgiften bjöd. Utan att falla ner för den kreativa avgrund där ångestens ångande drakbest slumrar, klättrar fotografen inte bara upp utan även fram och förbi förväntningarnas välkomstkommitté. Med denna bild kittlas betraktaren oundvikligen under tre snabba faser. Den första mikrosekunden, då ögonbrynen höjs när man undrar hur i helvete en så stor potatis kan existera. Den andra mikrosekunden, då ögonbrynen spänns när tanken ”Photoshopmontage” blixtrar förbi och den tredje och sista mikrosekunden när sanningen slår en som ett knytnävsslag i ansiktet och man känner sig behagligt tagen på sängen. Aronson sätter fingret på samhälleliga och sociala normaliteter i och med dockhusets symboliska syn på vuxenlivets mål och mening idag. Egendom, egentid och egoism kantat med guldkantad blandare. Den väl genomarbetade och medvetna färgpalettens gula, rosa och vita kulörer skänker en ton av skir renlighet, och potatisens förnumsiga nakenhet där han ligger med potatiskönet skylt under perfekt avvägda skumbubblor lämnar mig förundrad och häpen. Ett stort och viktigt verk. Potatis i badkar.

Andreas Aronson blir därmed vinnare av objektivet – ett Canon EF 50/1.8 inklusive motljusskydd!

Vidare har juryn fått många oerhört vackra, kloka, sinnliga och fascinerande verk att ta ställning till och det har varit en hård uppgift att tvingats välja vilka bilder som skall få ett omnämnande. På hedersplats två och tre kommer:

2. ERNST FUSSER

3. ERIK HOLMGREN

• • Comments [2]

Nu har praktikanten Olle från Nacka Mediegymnasium praktiserat färdigt här. Snyft. Satan va tiden går fort när man har en trevlig och kompetent praktikant… Förutom att assistera med de dagliga fotogöromålen fick Olle i uppdrag att sälja in en bildidé, labba, skissa, fixa modeller och planera inför en egen plåtning. Här är det tjusiga resultatet!

Foto: Olle Lindberg, Modeller: Henke S och Lollo G.

Tilläggas bör att det naturligtvis är fejkljus. Det regnade, snöade, blåste SNORkallt, mörkt och dant när bilden togs, men jag måste säga att Olles ljussättning blåste bort allt oväder på hundradelen av en sekund!

Ljussättningsmässigt var ett naturligt ljus målet vilket jag tycker Olle fick till riktigt bra. Det crispiga solljuset från vänster, som kastar skuggan och ramar in bilden fint (när ljuset har en estetisk baktanke/poäng klappar jag händerna), en Profoto B2 med Telezoom långt bort på andra sidan gatan. En stor (200 x 200cm) vit skärm strax utanför bild till höger som ”solljuset” studsar på och lättar upp allt, samt en California Sunbounce silverreflexskärm som studsar in ett skarpare och starkare ljus (från ”solen”) på modellerna.

Ljusskiss:

För den riktigt nyfikne är bilden uppbyggd av flera exponeringar från lite olika vinklar och en papperssilluett (som INTE mådde bra i snöblasket).

Ska bli spännande att följa Olle’s hemsida och se vad som dyker upp där i framtiden!

• • Comments [1]

Att hålla koll på alla tusentals bilder som forsar igenom produktionen är sannerligen inte någon enkel match. Att jag som person dessutom har en ”förmåga” att mentalt släppa det som inte är aktuellt precis just nu. Med släppa menar jag verkligen släppa. Bort bara. Finns inte mer. Fråga mig vad jag gjorde för en vecka sen och jag kommer inte ha en aning. Utan min kalender är jag HELT lost. Därför måste jag ha både hängseln och livrem vad gäller backup, sökbarhet, backup, arkivering och backup.

Genom åren har jag blivit varse om att mitt workflow måste fungera under följande förhållanden:

* Eftersom jag inte raderar råfiler (se tidigare tankar om detta) måste systemet kunna hantera 15-20 Terrabytes. Mm. Terrabytes.

* Får inte kosta hundratusentals kronor.

* Raderas/skrivs filer över av misstag måste de gå att återskapa.

* En hårddisk-crash får inte stoppa produktionen.

* Elaka tjyvar får inte stoppa produktionen.

* Brand-, vulkan-, eller vattenskador får inte innebära total katastrof.

* Jag måste kunna söka och hitta bilder bland alla dessa terrabytes direkt. Att koppla in externa hårddiskar och leta igenom är ohanterbart.

* Varje levererad bild finns alltid i flera versioner (för olika tryck, olika webbstorlekar, färgprofiler etc) och kan inte ligga hullerombuller utan måste vara sökbart.

* Olika råkonverterare/datamining/bildhanterare/bilddatabaser har olika fördelar som jag vill kunna utnyttja, därför kan jag inte låsa in mig i någon applikation. Eller – det har inte kommit någon ännu som är i närheten av att funka. (Jag har verkligen försökt med Lightroom/Aperture/Cumulus/Photostation/Extensis Portfolio/Expression Media/etc)

Därför använder jag filsystemets egna möjligheter för att täcka de flesta sök-krav (se tidigare post om detta), samt ett tre-lagers backup/arkiverings-system som skyddar på de sätt jag behöver, samtidigt som allt är fullt sökbart, utan att det kostar mer än hårddiskarna. Hade jag haft några hundra tusen att lägga på detta skulle det bara vara att köpa en häftig serverlösning med hutlösa mängder utrymme. Men det har jag inte. Istället är all data uppdelat enligt:

1. Aktuella projekt.
2. Färdiga projekt.
3. Döda projekt.

1 och 2 ligger i speglade backupmiljöer med raidade diskar. När projekten är officiellt döda och skall arkiveras hamnar de på singeldiskar inlåsta och skyddade mot tjyvar, brand och vulkanutbrott. Det är denna arkivering som tar mest plats datamängdmässigt och används minst samtidigt som den växer kontinuerligt. Dock måste den ständigt vara fullt sökbar, men det är inte samma krav på att ha direktaccess till de fysiskt högupplösta filerna. Tack vare denna 3-delade backup/arkiveringsmodell kommer jag undan väldigt, väldigt billigt och har access till filerna på den nivå som i praktiken är nödvändigt. Dessutom sparas en jäkla massa ström i och med att arkivdiskarna inte är online och därmed är lösningen miljövänlig!

Här följer arbetsflödet grafiskt:

1. När jag plåtar lever jag enligt devisen ”en bildfil finns inte förräns den finns i minst 2 exemplar”. Därför backuppas allt så fort det är möjligt direkt på plåtningen.

2. Efter fotografering tankas bilderna in på arbetsdatorn under en projekt- och filnamngivningsstruktur (diskuterat tidigare) på en hårddisk som enbart har projektrelaterat material. Denna disk speglas internt till en annan disk, så pajjar projektdisken så behöver inte arbetet avstanna. Samtidigt backuppas projektdisken till en extern Time Machine-disk så jag har versionshantering och skydd mot filradering etc. Projektdisken backuppas även till en nätverksdisk (Netgear NV+) som likaså den har versionshantering, men dygnsbaserad. Denna NAS står i en annan del av huset, inlåst och fysiskt väldigt svåråtkomlig. Datat är relativt skyddat mot brand och vattenskador, men det optimala vore här att ha ytterligare en nätverksdisk placerad på en helt annan plats. Datamängden med aktuell projektdata som behöver kontinuerlig backup är 4 TB.

3. När ett projekt är levererat flyttas det från den interna projektdisken (och lämnar därmed plats) till en extern disk som är speglad. Det är vanligt att kunder återkommer till nyligen ”avslutade” projekt, därför är det viktigt att detta är online.

4. När ett ”avstlutat projekt” har legat till sig så pass länge att det anses ”dött” flyttas det till en arkivdisk. Här använde jag tidigare även Iomegas REV-drivar enbart för levererade filer (REV-diskar har extra bra hållbarhet över tid), men det verkar som om REV är påväg ut. Det finns inga drivar längre i sverige att få tag på så lätt, och YFO har helt slutat med REV. Hur som helst – när så denna Arkivdisk är full scannar jag av den med programmet Filefinder som har funktionen att skapa tumnaglar av alla bildfiler på en hårddisk, och sparar dessa i en speglad filstruktur. Då får jag alltså en mikro-kopia på innehållet av en hårddisk som upptar en bråkdel av orginaldisken. Denna mikro-kopia lagrar jag lokalt på min projektdisk där jag alltså har ALLA mina arkiverade diskar i miniformat. Letar jag efter en bild där så ser jag direkt på vilken disk den ligger och hela sökvägen. Och allt får plats på ett USB-minne!

5. Sen låses den avscannade arkivdisken in i ett kassaskåp som i sin tur är rejält inlåst och knöligt att komma åt. Datat här behöver jag inte komma åt särskilt ofta, men det händer. Då får jag hämta rätt disk (baserat på den lokala mikro-kopian nämnd ovan) och koppla in den. Detta arbete är lite meckigt, men också någonting som ofta kunden förstår att jag inte kan göra gratis då det kan röra sig om flera år gamla arkiverade bilder som jag inte har något egentligt ansvar att arkivera (om det inte är uttalat från början förståss). Kan även tillägga att jag har hållit mig till en och samma extern disk i flera år för att slippa hålla ordning på strömadaptrar och för att det inte skall vara så rörigt. Jag har uteslutande använt mig av Lacie-diskar vilket jag, till skillnad mot vad många säger, har haft helt ok erfarenhet av. Tyvärr byter de strömkontakt ungefär varje år, så helt optimalt har det inte varit – men mig veteligen det diskchassi som hållit formen längst tid (klarar inte av att se högar med diskar där alla ser olika ut. Yta är allt.)

Thats the way it goes.

• • Comments [4]

Tiden mellan att man plåtat något tills att det är publicerat och officiellt är en jobbig tid, för man måste bara stoppa undan allt och gömma det fast man vill ju slänga upp saker och ting eftersom det alltid känns som det var så länge sen man uppdaterade sin portfolio… När det sedan väl är ok håller man på med något annat och man glömmer bort vad man borde göra.

Har nyligen plåtat ett bilmärkesförsäkringsprojekt tillsammans med supertrevliga ADn Fröken Friberg som mejslat ihop allt bildmaterial på ett ytterst smakfullt sätt! Tyvärr kan nästan ingenting visas i vanlig ordning, men jag ska försöka komma ihåg att få ut lite material när det är publicerat. Tre små smala minibilder kan dock hängas ut för allmänheten så länge.

En liten Behind The Scenes-bild hittade jag dock!

Reklamig sommarkänsla och aprilstockholmsskitväder går inte ihop. Då får man fejka.

• • Comments [0]

Intressant, intressant. Freecom säljer en försäkring där man kan försäkra sin hårddisk (inte bara Freecom-diskar, utan vilket märke som helst!) mot hårddiskcrash. 299:- för 3 år. Krashar den så lämnar man in och får den räddad enligt konstens alla medel – vilket kan (typ alltid) kosta en jäkla massa mer pengar.

Dock måste man registrera vilken hårddisk det gäller – så man kan inte komma dragandes med vilken hårddisk som helst och claima sin räddningsrätt. Alltså inget för sånna som jag som har ständigt växande högar med proppfulla diskar…

Läs mer här på Allt om Mac.

Hos Kullanders kan man införskaffa försäkringen.

Freecom berättar mer om sin försäkring.

Jag skulle tycka det vore intressant med en liknande försäkring, men inte låst till en viss disk, utan kanske en räddning per år oavsett disk?

• • Comments [0]

Ramlade på en blogpost som berättade lite intressant behind-the-scenes-info från plåtningen där följande gamla supermegaklassiker (om man spelade ”brädspel” på 70-talet) kom till jorden.

Bilden kom till i Leicester 1972, och vem som var fotograf framgår tyvärr inte. Den manliga modellen var en inhoppande frisörkedjeägare vid namn Bill Woodward som fick sitta på stolen sådär ondskefullt då den riktige modellen aldrig dök upp på plåtningen. Den kvinnliga modellen hette Cecilia Fung (heter numera Cecilia Masters) och var en Computer Science Student vid Leicesters universitet och blev handplockad på gatan för denna bild.

I en annan version av denna bild satt en katt i Woodwards knä, men kattskrället pinkade på honom så det finns en härlig kissfläck där under bordsytan. Tjejjens klänning var way för stor för henne, och en kvinnlig assistent sitter bakom henne och håller ihop klänningen i ryggen (det här va så länge sen att säkerhetsnålar/klämmor/gaffa inte var uppfunnet).

30 år senare bjöd man in modellerna igen för att ta samma bild igen. Kul!

(Återigen, vem som var fotograf denna gång framgår inte…)

Här är orginalposten av Humuhumu från Junkyard Clubhouse

• • Comments [2]

Nä nu måste jag slå ett slag för definitionerna. Det slarvas så det står härliga till! Mjukt ljus = mjuka skuggkanter och Hårt ljus = vassa skuggkanter. Inget annat.

Här är en illustrerande animation. Ja, jag älskar old-school-gif-anims.

På ”allmän begäran” efterfrågas tekniskt mumbojumbo för detta, så här kommer det.

Det hårda ljuset skapas av en liten ljuskälla. Jag använde en enkel reflektor långt bort/högt upp så att den skulle bli så liten som möjligt. Skuggkanternas bredd är i direkt relation till ljuskällans storlek, och blir därför smala/skarpa/vassa/hårda.

Det mjuka ljuset skapas av en stor ljuskälla. Blixten med reflektorn var kvar långt där borta/uppe men jag höll upp en diffusionsskärm nära dockan. Skärmen blev då den nya ljuskällan som blev som en stor softbox. Skuggkanternas bredd är i direkt relation till ljuskällans storlek, och blir därför breda/luddiga/softade/mjuka.

• • Comments [1]

Hittade en gammal animation jag gjorde för länge sen till en ljuskurs som visar praktiskt vad ”depth of light” är för något, och varför det är så HUTLÖST viktig parameter att ha med i beräkningarna när man ljussätter. Men innan jag kastar ut min gamla animation kommer här lite viktig teori.

Utan att gå in på härliga matematiska formler och fysikaliska regler ligger det till såhär.

Detta är ett faktum alla vet om:
* Ljuset blir svagare och svagare ju längre bort från ljuskällan man är

Detta är ett faktum alla fotografer borde veta om:
* Ljuset blir MINDRE svagare och svagare ju längre bort från ljuskällan man är

Detta innebär att om man vill att en ljuskälla skall räcka långt/djupt måste den stå långt bort. Exempelvis om man skall ljussätta en skolklass där folk står på rad bakom varandra. För att inte människorna längst bak skall bli mörkare än de närmare blixten måste blixten vara långt bort.

Ett annat exempel på detta är att applicera 2 vita hästar i havet med 6 mils avstånd och låta solen skina på dem. Den häst som är närmast solen kommer inte vara särskilt mycket ljusare än den stackare som är 6 mil bort. Detta beroende på att ljuskällan (sola) är 150000000 km bort, och således är skillnaden i ljusstyrka knappt mätbar.

Skulle dock solen börja gasa närmare jorden, så den är, låt säga 500 meter ifrån ena hästen samt att vi hade grymma solglasögon på oss, skulle vi lätt kunna uppmäta en skillnad i ljusstyrka mellan häst 1 och häst 2.

Här kommer så min animation. Föreställ er att äggen är två hästar på 6 mils avstånd ute i havet.

I början är hästarna nästan lika ljusa. Då är solen på sitt normala avstånd. Far, far away. I slutet är hästen till vänster kolsvart. Då är solen väldigt nära hästen till höger.

(Det här är alltså ingen datorrendrerad fejkskitanimation,  utan ÄKTA vara. Äggen/hästarna är köpta på Butterix, stålpinnarna på Matrial på Östgötagatan. I den första bilden är ljuskällan 4 meter ifrån högersta ägget/hästen, och i den sista bilden är ljuskällan 15cm ifrån)

Här är en annan bild som visar hur ”snabbt” ljuset avtar över en sträcka.

Ser ni hur hästarna sakta blir mörkare och mörkare? Detta kallas ”falloff” eller ”detph of light” eller ”ljusdjup” på svenska.

Olika ljusmodifierare påverkar ljusdjupet på olika sätt. Ett extremt exempel på detta är ett förstoringsglas man så gärna bränner myror med i solskenet. Frtzzll… Förstoringsglasets lins bryter mot de fysikaliska lagarna eftersom de ÖKAR ljusstyrkan med avståndet. Mätt ifrån själva linsen i alla fall. I fotovärlden fungerar fresnell-linser på samma sätt. Man bryter ljuset så de möts på ett visst avstånd från ljuskällan och uppnår därmed en ökad räckvidd. Vanliga reflektorer försöker göra samma sak genom att studsa ljuset inuti metallkåpan. Därför är det väldigt bra när man kan justera reflektorernas avstånd i djupled på blixthuvudet som man kan göra på t.ex Profoto. Elinchroms reflektorer sitter där de sitter, och har därför en fast ljusbild och ett fast ljusdjup. Det är ju trevligt. Host.

Det härliga med detta är att allt krånglas till ytterligare eftersom vi alla vet vad som händer med skuggkanterna när man backar en ljuskälla. Då blir den relativt mindre. Då blir skuggkanterna vassare. Det kanske man inte vill. Så, för att få mjuka skuggkanter OCH ett djupt ljus måste man ha en jävla massa pengar så man kan köpa en skitstor ljuskälla. Sen måste man ha ännu mer pengar för att kunna ha en apstor studio att ha den i.

Eller så kör man bara vilken liten sketblixt som helst i väggen bakom en. Då får man en jätteljuskälla långt bort och allt ser snordyrt ut. Fast man står i källarn.

Outahere!

• • Comments [5]

Att lämna zoomarnas värld och ta steget in i den fasta brännviddens verklighet kan vara läskigt. Men, det är där det händer. Det är där man snabbast finslipar sinnet för bildkomposition. Det är där man tvingas upptäcka hur avstånd påverkar perspektiv, och det är där man har som roligast med det publikfriande, korta skärpedjupet som säljer allt smör i småland.

Mitt första ”riktiga” objektiv var ett 50mm/1.8. Innan dess hade jag lallat omkring med ljussvaga zoomar och hoppats att kameran skulle ”spela in” det jag såg i sökaren så bra som möjligt. Punkt slut. Det var det jag trodde var fotografens enda uppgift. Att få folk att vara ”bekväma” framför kameran, och att ”det skulle kännas naturligt”. För sen var det ju bara att ”spela in” det som hände så borde det ju bli bra!? Resten var upp till kameran. Ju bättre kamera, destå bättre bilder trodde jag var parollen.

Men så fick jag som sagt låna ett 50/1.8 av en snäll fotohandlare, och PANG så förändrades allt. Plötsligt blev systemkameran en kreativ maskin i sig. Inte bara en inspelningslåda. Mina egna val av bländare, slutare och iso påverkade inte bara bilden så den blev ”så skarp” som möjligt, utan den stora bländaröppningen drog de kreativa parametrarna mycket längre så de blev verkligen påtagliga rent estetiskt. Förutom det insmickrande korta skärpedjupet så fick man brutala slutartider, kunde köra lägre ISO och man kunde plåta i helt nya miljöer. För att inte tala om den snygga vinjetteringen jag tidigare tyckte var något fult… Fortfarande skulle folk vara ”bekväma” framför kameran och känna sig ”naturliga” etc, men fotografens uppgift är att fånga detta på SITT sätt. Inte det sätt som kamerans autoläge säger. Då spelar det ju ingen roll vem som trycker på knappen. Nä, har man en systemkamera ska man baske mig också använda de kreativa möjligheterna den ger. Annars kan man ju lika gärna åka Ixus?

Och nu råkar jag ha ett ett sproilans nytt, aldrig upptaget ur kartongen, Canon EF 50/1.8 II-objektiv liggandes. Inklusive motljusskydd. Liggandes och väntandes på att bli utdelad till någon som verkligen behöver få en kickstart in i de fasta ”primarnas” värld.

Därför utlyses nu en liten tävling!

Ta en bild på en potatis i ett badkar och maila den till potatis@bicho.se

Den bild jag upplever som snyggast vinner ovan nämnda objektiv.

Deadline för tävlingen är Fredagen den 23e april klockan 17.00. Svensk tid.

Finstilt: OBServera att det är ett Canon EF-objektiv, och funkar således bäst på kameror som gillar Canons EF-objektiv (m.a.o alla moderna Canon-systemkameror). Eventuella byten till andra märken får vinnaren själv ombesörja. Kvitto med garanti medföljer. Objektivet är inköpt på Rajala Pro Shop den 10 April i år, så det är som sagt sproilans nytt.

• • Comments [10]