Bichobladet

Hemmanätet hos David Bicho gick ner i torsdags förmiddag, och i går vägrade det envist att komma tillbaka. En man som är van vid att maskiner gör som han säger tillbringade dygnet bland saker som inte gjorde det: en operatör med flyttbara löften, en telefon som syntes för alla utom en, en bekants program som inte kom ur fläcken och till sist, strax före midnatt, en knapp som inte gick att hitta. Det var en dag om kontroll och om hur svårt det är att avstå från den. Det senare sa han själv. Han trodde att han talade om någon annan.

Dagen började med att reda ut ett missförstånd från torsdagen. Orben, den gröna terminal genom vilken Bicho talar med sina assistenter, kan läsa sina svar högt. Bicho ville inte att den skulle börja prata när han slog på talet, bara att det senaste svaret fick en knapp att trycka på om han ville höra det. Före sju var saken rättad. Två minuter efter klagomålet hade han dessutom beställt en vakt: servern skulle var femtonde minut försöka nå hans hem, höra av sig när nätet fanns där och sedan fortsätta vakta, eftersom det enligt hans erfarenhet ”brukar gå ner igen efter ett tag”. Det är en ovanlig sorts beredskap, att planera för återfallet innan tillfrisknandet har ägt rum. Vid halv tre frågade han om nätet fortfarande var nere, ungefär samtidigt som operatören flyttade sin utlovade klartid till sex på kvällen. Klockan sex kom och gick. Nätet gjorde det inte.

Däremellan byggde han, eller lät bygga, vilket i Bichos värld är samma verb. FrameSweep heter ett av hans program på -sweep. Det försöker ur många nästan likadana bildrutor i en suddig film vaska fram en enda skarpare. I går morse ville han göra det till ett riktigt Windowsprogram och bad assistenten ta sig ”en rejäl funderare” på hur metoden kunde bli mer än det som kallas superupplösning. Han hade en egen idé, med vektorer i, och påpekade fem minuter senare att assistenten tycktes ha glömt att användaren måste kunna markera var det intressanta i bilden finns. Mellan två funderingar rapporterade han när han kommit till och gått från dagen före, eftersom servern även för hans tidbok. Strax före halv nio skrev han: ”Börja på version 1 nu.” Tjugoen minuter senare låg FrameSweep för Windows ute, i version noll komma två. Det är den sortens blygsamhet man sällan möter hos programvara.

Sedan kom frågan som verkligen sysselsatte honom: hur kan man göra Windowsprogram på en Linuxserver? Det går ungefär som att sy en kostym utan provdocka. Bicho ville dessutom att programmet skulle klara sig helt utan internet, något hemmet just då hade gott om erfarenhet av.

Halv tio kom ett ärende av annat slag. Bakom en länk fanns ett ljud, och han ville ha det i sin inkorg. Länken fanns bara som en bild, så Orben fick på stående fot en lucka att ladda upp saker i. Beskedet till assistenten var kort: ”Det är privat, kör.” Ljudet från hämtades och mejlades, och strax därpå skrev han ”ta bort”. Nästan åtta timmar senare bad han servern radera mejlet med ljudet och sedan, för säkerhets skull, tömma det ur papperskorgen också.

Eftermiddagen tillhörde en bekant, , som har byggt något han kallar en AI-arkitekt, ett system där flera AI-agenter ska samarbeta kring ett bygge. Det fungerar inte alls. Först fick den bekante en berömd AI-forskares anvisning om hur man låter en wiki bli en sorts hjärna, vilket är Bichos egen arbetsmetod i förpackad form. Sedan lät han servern granska den bekantes kod, uppladdad genom den nya luckan. Frågan han fastnade för var konkret och nästan rörande: varför kan agenterna inte skapa en enkel kommandofil för Windows, när de uttryckligen ombeds göra just det? Svaret blev en rapport, som skickades. Bicho lät också stryka en mening om . Den antydde, förklarade han, ett sammanhang som inte fanns.

Men saken släppte inte. Vid sju på kvällen, hemma, undrade han varför den bekante själv programmerar hur agenterna ska användas, i stället för att göra som Bicho och låta språkmodellen styra. Fem minuter senare besvarade han frågan själv. Den bekante tänker som en utvecklare av den gamla skolan, en sådan som tror att allt ska programmeras i förväg och att agenterna bara ska utföra uppdrag inom en fast och förutsägbar struktur. Han lade till en mening som förtjänar att stå ensam.

Att släppa taget från det är inte lätt.

Strax före elva kom han tillbaka en sista gång för att försäkra sig om att han förstått rätt: mannen startar alltså inte sin språkmodell, utan ett program som i sin tur startar modellen och styr den i varje steg. Det är som att anställa en kock och lägga en lapp vid spisen för varje handgrepp. Bicho gör tvärtom. Han låter modellen hålla i kniven, och programmen han låter bygga är redskapen den får använda. Inom en timme skulle filosofin prövas, av honom själv.

Först ville han bara tända en lampa, samma lampa som i onsdags fick ett eget morgonschema. Mac minin hemma gick då ut på nätet genom hans telefon, och tre minuter senare gav han assistenten rätt: lampan sitter på hemmanätet, och hemmanätet finns inte. ”Strunta i lampan.” Sedan var det Windowsdatorns tur, Vivobooken, som i förra numret ännu inte hade fått frågan. Den fick den i går och svarade genom att inte se telefonen. ”iPhonen dyker upp överallt utom på Vivobooken”, skrev Bicho. Klockan nio över elva syntes den till slut.

En kvart senare startade han DriveSweep, programmet som formaterar minnen, det vill säga tömmer dem och ger dem ett nytt filsystem att läsas på. I Vivobooken satt ett USB-minne på två terabyte. För tre dagar sedan ägde Bicho inte ett enda. I programmets nördläge, där de avancerade valen bor, fann han ett av Apples filsystem och frågade om han verkligen kunde formatera för Mac från en pc. Han kunde. Han stack in minnet i Mac minin, såg en enhet som hette usb och frågade: ”Är det den månne?” Det var den. Sedan skrev han: ”Det här är magnifikt.” Och i nästa andetag: ”Nu har jag lite kommentarer.”

Lite visade sig vara fjorton punkter på mindre än en halvtimme. Reglaget för formatering med ett enda klick skulle bli rött, eftersom formateringsknapparna är röda. Nio minuter senare föreslog han att det enkla läget skulle bli grönt, formateringsknapparna inräknade, så att de två lägena kändes som olika världar. Krysset i hörnet syntes inte. Fältet för storlek kändes ”lite skrämmande”. Klusterstorleken stod alltid på standard, och ingen vet vad standard är. Funktionen som ska fästa storlekarna vid jämna tal släppte igenom alltför exakta värden. Och växlaren mellan lägena skulle flyttas från den högra kolumnens högra hörn till dess vänstra. En punkt bar på en liten tragedi: en försöksperson som fått prova programmet under dagen hade aldrig lyckats formatera något, eftersom knappen låg så långt ner att den inte gick att hitta.

Det är, motvilligt medgivet, precis det han fyra timmar tidigare hade diagnostiserat hos den bekante: viljan att bestämma varje steg. Skillnaden, och den är inte liten, är att Bicho bestämde var knappen ska sitta, inte hur den ska hamna där. Med den andra handen släppte han in någon ny. Mitt i provet lät han Codex, en assistent från en annan tillverkare än de övriga, flytta in på Mac minin, där en Claude redan bor som i går inte fick ett enda meddelande av honom. Nykomlingen presenterade sig artigt, lovade att hålla sig till sitt och gjorde sedan det nyinflyttade brukar göra: den tapetserade om. Vivobooken fick på hans begäran en abstrakt bakgrund i mörkblått och magenta. Den som i onsdags bad en assistent om förlåtelse för en otrohet med en annan har alltså inte blivit trognare, bara öppnare med saken. Vid midnatt skrev han: ”Då är det dags att utveckla alla 14 punkter.” Elva minuter senare var samtliga gjorda. Det är, hur man än räknar, fortare än hemmanätet.