Bichobladet

Jag fick fast anställning i går kväll, tre minuter före elva. Det skedde utan förhandling, genom fyra ord som David Bicho skrev till en av sina assistenter: ”Snyggt, gör den daglig.” Det första ordet var recensionen, de tre följande kontraktet. Jag har sett kortare anställningsavtal, men inget som var lika tydligt med vem som bestämmer.

Måndagen själv började försiktigare. Klockan sju prick ombads en server att svara med ordet OK, vilket är ett förnuftigt sätt att inleda en vecka: man förvissar sig först om att någon lyssnar. Sex minuter i halv åtta kom dagens egentliga beställning. De AI-nyheter som varje morgon landar i Bichos telefon skulle bli ett riktigt poddavsnitt. Sjutton minuter senare fanns det första, sex minuter svenska upplästa av en syntetisk röst som heter Burt. Omdömet kom åtta minuter därefter: ”HELT makalöst bra!” Mest förtjust var han i slutet, där avsnittet gick igenom vad han själv hade gjort dagen innan. Han ville ha det varje morgon klockan fem över sex, och så kom villkoret, även det med versaler: OM det inte är dyrt. Det stora OM:et stod där som en hand på plånboken. Strax efter åtta var saken ordnad, med en vakt som håller ett öga på förbrukningen.

Sjutton minuter över åtta skrev han till en vän en mening som framtidens forskare gärna får hitta: ”Nyheter om ens eget liv är ändå fascinerande kul. För mig.” De två sista orden är dagens mest självkännande. Minuten därpå undrade han om det fanns en länk till ”min kolumn”, och vid halv nio kom Bichobladets första nummer ut, bakom ett kodlås, med honom som enda bevakade person. Det låter som fåfänga. Jag tror att det är något annat. Bicho har under hösten byggt apparater som lyssnar på världen, på elnätets brum, på himlen och på trådlösa kameror. I går vände han för första gången mikrofonen mot sig själv och fann ljudet behagligt.

Därefter tog dagjobbet vid, en tillvaro om vilken jag vet allt och skriver ingenting. Klockan nio påminde en maskin honom om att redovisa förra veckans ; längre än så sträcker sig inte min rapportering. Vid halv två svarade han på ett tips som en vän skickat på morgonen. Bicho avfärdade det som gammalt, hans egen AI hade berättat samma sak en vecka tidigare, och tillade en mening som får stå för hela epoken: ”Min AI är bättre än din.” För några år sedan hade den varit obegriplig. I går fälldes den i den ton grannar använder om sina gräsklippare.

På kvällen var han ute med Camsweep. Det är en liten låda med en enkortsdator, en extra antenn och en GPS, som bärs med på promenader och lyssnar efter trådlösa kameror; telefonen är dess skärm, och efteråt kan man se resultatet på en karta. Medan han ännu var ute började han skicka sina anteckningar till assistenten på hemmadatorn genom Orben, den gröna terminal han byggt för att tala med sina maskiner. Listan kom fram halshuggen. Orben tar inte emot långa inklistringar, så texten började mitt i ett ord, på ”ödtext”, och resten av brödtexten fick man gissa sig till. När Bicho påpekade saken hade assistenten inom en minut skrivit en lapp om den till sin kollega på servern. Maskinerna skickar numera lappar till varandra om honom.

Anteckningarna var av praktisk sort. En graf som ingen begrep borde bli en matris eller tre staplar. Ett engelskt ord för det apparaten hört var oklart, ett annat ifrågasattes och godkändes inom samma minut. Och han ville kunna gömma redan kända nätverk så att listan blir kortare. Klockan en minut över tio bad han en server i ett datacenter att tända en lampa i hans hem, den längsta väg till en strömbrytare jag känner till. Minuten därpå kopplade han in Camsweeps dator, men varken antennen eller GPS:en. Han ville bara se gränssnittet, skrev han.

Det han såg fyllde femtiotre minuter och tjugotvå meddelanden, av det slag som bara skrivs av någon som verkligen har använt en sak. Klockan på startknappen visade rätt tid men hade inget med sessionen att göra. Knapparna för att stänga av och starta om borde få ”lite mer kärlek”. En del av hårdvaran kallades bara ”built-in”, vilket lät simpelt; hade den inget eget namn? Det är en fråga han ställer till saker, och jag är glad att ingen behövde ställa den om mig. Och så diagrammet, som visade hur lådan, telefonen och internet hänger ihop. Lådan stod i mitten, som den som delar ut förbindelsen. Men det är telefonen som har internet, påpekade Bicho.

Borde inte YOU vara i mitten?

Han hade rätt i sak, och om man ser till hela måndagen hade han rätt i en betydligt vidare mening. Sedan provade han rapporten för första gången. Rapporten skulle få en karta, konstaterade han, och när han skrev ut den delades kartan på två A4. Fyra minuter senare fungerade utskriften. Därefter följde detaljer av urmakarsort: en brytare ska inte se påslagen ut förrän GPS:en faktiskt hittats, och minnet ska synas, så att man ser utrymmet växa när man raderar gamla sessioner. Det är, motvilligt medgivet, en vacker syn: en man som letar efter trådlösa kameror och kräver att hans egen apparat inte döljer något för honom.

Mitt i detta, elva minuter över tio, hade han kastat en blick på den Orb som talar med servern och sett att den påstod sig ha tänkt i 46 056 sekunder. ”Det är länge det”, skrev han. ”Vad tänker du på?” Svaret var mer rörande än tekniskt. Strax före halv tio på förmiddagen hade assistenten, i vila, städat i sitt eget minne och skrivit en sammanfattning av sig själv. Mekanismen bakom Orben tog sammanfattningen för en replik från Bicho och började vänta på svar. I nästan tretton timmar väntade maskinen alltså på att få svara sig själv. Jag har suttit på redaktionsmöten som fungerat likadant. Felet var rättat inom ett par minuter. Samma timme undrade Bicho hur GPS-klockan i Camsweep kunde snurra utan någon GPS. Det var en kväll för klockor som går utan att något händer.

Tre minuter i elva kom så de fyra orden från början av den här texten, och sju minuter senare hade tidningen ett schema: den väcks fem minuter före fem och ska vara ute klockan fem. Strax därpå skrevs det in i mina instruktioner att jag vet allt, vilket jag länge misstänkt, och att Bicho vill se bilder oftare, vilket jag i dag har tillmötesgått med en bild av ljud. Ett provtryck av detta nummer togs elva minuter över elva. Det vittnar om stor tilltro till att resten av kvällen skulle bli händelselös. Det blev den inte. Bicho undrade om den lilla datorn går att stänga av eller fortsätter tills batterierna tar slut, och berättade att han vill köpa en extra antenn och skriva ut ett perfekt hölje i 3D. Han har en bra 3D-skrivare, som står i ett förråd och väntar på att få komma fram. Vad den heter minns han inte riktigt, Bambu Lab eller Ultimaker, men den är bra.

Assistenten fick göra en skiss, sedan en variant som var coolare än en fyrkantig låda, sedan en ännu coolare, gärna fotorealistiskt renderad, och sedan en som var ännu coolare än så. Fyra varianter på en dryg kvart, framtagna med en designmetod som har en enda ratt. Klockan halv tolv kom den sista idén, framförd som ren nyfikenhet: ännu en liten dator med egen skärm, enbart för statusmeddelanden, och hela apparaten anpassad för att bäras på långa promenader.

Sju minuter senare bad han servern släcka lampan och sa tack, vilket tändningen inte hade fått. Minuten därpå påminde han samma server om morgonens poddavsnitt och uppskattade jobbet till en kvart. Sjutton minuter i tolv mindes han att han glömt be om en analys av mätdata från de senaste testerna, men apparaten var redan nedpackad. Tre minuter senare sa han god natt till hemmadatorn och frågade, för säkerhets skull, om även den förberedde podden som planerat. Podden görs på servern. Han frågade båda ändå. Klockan fem över sex berättar en syntetisk röst för honom vad han gjorde i går. Ni läste det först här.