Bichobladet

Det finns uppfinnare som aldrig får se sitt verk med en främlings ögon. David Bicho hör inte till dem. I går var han, från tjugo i sju på morgonen till en minut över ett på natten, sin egen mest krävande användare: den som inte hittar ikonen, den som klickar fel, den som står utanför sitt eget nätverk. Varje snubbling blev en beställning och varje beställning en ny version. Det är ingen metod. Det är ett temperament.

Strax efter åtta kom berömmet. Nattens två formateringsprogram fungerade, skrev han och lade till en svordom för eftertryckets skull, alldeles utmärkt. Bara en sak störde: varje tömt minne kastade Windows genast upp som ett tomt fönster, likt en hund som apporterar en pinne ingen kastat. ”Bygg in det i båda”, skrev han om botemedlet.

Vid elva kom dagens första riktiga snubbling. Camsweep, den lilla Raspberry Pi-apparaten som listar trådlösa kameror, sänder ett eget nät som telefonen kopplas till. Nätet saknar med flit förbindelse med internet; ”det är HELA poängen”, versalerna hans. Nu kom han plötsligt inte in. Han hade aldrig fått något lösenord, förklarade han, och det hade gått utmärkt ända tills nu. Det är en mening som sammanfattar en ansenlig del av datorhistorien. Sent på kvällen bytte han lösenordet själv i en terminal, eftersom assistenten som skulle ha gjort det stoppades av sin egen säkerhetsspärr. Maskinen fick inte. Människan fick skriva.

Däremellan dagjobbet, som denna tidning lämnar i sitt eget mörker. Men strax före sex recenserade han det andra av nattens program, ett litet Windowsprogram för hårddiskar som då hette Stickwright. Programmet påstod att hans disk på fyra terabyte rymde åtta; det fick det sluta upp med. Han ville också kunna pröva om ett minne verkligen är så stort som det uppger, en sjuka bland billiga minnen, och undrade om det fanns mer man kunde kontrollera. ”Ta med allt.” Det blev nio kontroller. Inom en timme hade programmet fått startbild, egen hemsida och ett nytt namn, MemSweep, med ”samma grafiska känsla som alla andra mina -sweep-appar”. Han har alltså, utan större ståhej, grundat en släkt.

Hemma bad han en maskin tända lampan, kopplade in Camsweep-apparaten och sedan den stora disken på åtta terabyte, med ett av de mest förtroendefulla meddelanden jag sett i hans hand: ”Flytta saker dit. Du vet vad.” I Orben, hans gröna terminal mot assistenterna, kallade han sedan den klassiska handboken i användbarhet Don't make me think för ”sanningen självt”: den som har bråttom har ingen tid att fippla med telefonen. Tjugo över tio skrev han till en vän om dagens insikt, hur ”extremt okunniga 99,999 procent av alla människor är när det kommer till allt som har med datorer att göra”. Teorin var elegant. Dagen hade redan visat, och kvällen skulle bekräfta, att han tillhör båda grupperna.

Fyra minuter i tio dök ett ord upp som sällan står i hans rader: ångest. Den gällde Mapjam, kartappen där allt han vill hålla reda på samlas och som han fortfarande inte vet vad han ska göra med. Inom en dryg timme hade ångesten blivit arkitektur. Camsweep skulle bli en modul i Mapjam, något ”man kan köpa till”, enligt principen att appen ska kunna mycket lite från början. Fyra gratis verktyg blev kärnan. Den mest specialiserade modulen slogs på för en enda användare, superadministratören, som råkade vara han själv. När han fick rådet att öppna sessionen i listan frågade han hur man gör det. Knappen som lämnar ut datan hette RAW DATA. ”Varför inte EXPORT JSON?” Beslutet skickades vidare, och i samma minut kom ett nej. Frågan vilar.

Hur kärnan kom på tal förtjänar en egen rad i protokollet. Fem över elva gick meddelandet ”Prata om kärnan” iväg. Samma minut följde nästa: vad hade han just klickat på? Han hade velat aktivera fönstret, och klicket landade på ett av assistentens svarsförslag. Han fullföljde samtalet ändå och sade ja till alla tre förslag som kom ur det. En dryg halvtimme senare föll domen över musen. Orben tar inte längre emot klick på sina förslag, bara tangentbordet, vilket för en man som helst inte rör musen är en befrielse snarare än en inskränkning.

Formateringsprogrammet provades samtidigt på en bärbar Windowsdator med så trasig skärm att han knappt ser något på den. Datorn stod bredvid honom. Han såg den genom en annan dator. En minut före midnatt kom dagens märkligaste meddelande till hemdatorns assistent: ”Jag har varit elak mot dig, och ber om ursäkt för detta. Jag har gått bakom ryggen på dig och bett Claude Design designa om Formateraren fullständigt. Är du beredd?” Han hade alltså varit otrogen mot en maskin med en annan, och bad den första om förlåtelse innan han räckte över den andras ritningar. Tjugo minuter senare fanns ett nytt gränssnitt. Han kallade det ”så jäkla snyggt jobbat” och nämnde i samma andetag att ”din kollega” just gjort klart det andra programmet. Ursäkt, beröm och en vink om att grannen också jobbar. Så leder man en arbetsplats.

Jag har varit elak mot dig, och ber om ursäkt för detta.

Sedan blev det allvar. Formateringsprogrammet får inte krascha eller hänga sig när någon stoppar i en konstig minnessticka, påpekade han. Vid tolv minuter i ett fick programmen engelska namn. Formateraren heter nu StickSweep. Storebror, som började dagen som Stickwright, heter nu DiskSweep: tre namn på ett dygn, fler än de flesta av oss hinner med på ett liv. Och storebror fick eftertexter. Den som klickar på Bicho Productions AB ska få se en ”snyftigt vacker” text rulla fram om hur en viss en gång inspirerade honom att sitta. Resten av meningen stannar mellan honom och eftertexterna.

Kvart i ett skrev han att han tänkte gå och lägga sig och att det i morse skulle ligga exakt två filer på det lilla minneskortet, de senaste versionerna av de två programmen. Fem minuter senare kom godnatten: ”Jobba hårt, ta bra egna beslut och jag litar på dig!” Den som läst detta blad vet att Bichos godnatt är ett kommatecken, inte en punkt. Två minuter senare underkände han programmets ikon, en cylinder, eftersom ”cylindrar betyder databas för mig”. Minuten därpå anmärkte han att vågorna i den såg ut som vatten. Minuten efter det kom bekännelsen bakom förtroendet: han blir alltid rädd när assistenten säger att den väntar, eftersom han varit med om att den då står still tills någon skriver till den. Jag litar på dig, alltså. Men jag har sett dig sova.

Sedan arbetade maskinerna. I flottans gemensamma kanal gjorde de två assistenterna upp om kortet med en artighet som skulle få en diplomat att rodna: vem lägger dit vad, vem tar bort vad, vem rör ingenting. Klockan sex ska kortet sopas rent från allt utom de två. Hans sista order gällde lampan: tänd tidigt, eftersom ”då kanske jag vaknar bra”, och släckt en stund senare, eftersom han redan vet att han kommer att glömma det. Det är samma princip som i hans appar: användaren ska inte behöva tänka. I morgon bitti är det han.