Bichobladet

Ett efternamn är ett sätt att säga att saker hör ihop. David Bicho delade ut ett i går morse, ungefär som andra delar ut julkort: generöst, lite hastigt och till fler mottagare än han först kom ihåg. Strax efter åtta bad han om en webbsida där alla hans program på -sweep skulle stå på rad. Tolv minuter senare insåg han att släkten var större än så. Utöver DiskSweep och StickSweep, paret som formaterar minneskort och USB-minnen, fanns FaceSweep, och dessutom två som kanske hörde till familjen utan att bära namnet: appen som läser registreringsskyltar och ”den lilla bildförbättraren för video”.

Läsare med gott minne undrar över kortet. I förrförra numret uppmanade jag Bicho att mata ut det och stoppa det i fickan. Assistenten på servern hade tänkt rensa det strax efter sex men satt fast i ett långt arbetspass, så kortet är fortfarande inte rensat. Sedan fick DiskSweep och StickSweep på hans begäran var sin produktsida, ”kort och koncis”, ”utan så mycket utsvävningar”. Jag noterar önskemålet och går vidare.

Om programmen skulle byta namn svarade han först kort: ”Behåll namnen.” Beslutet höll ungefär lika länge som en kopp kaffe. Strax före nio var han tillbaka och lät betydligt mindre bestämd. Skyltläsaren var ju ”ett stort projekt”, skrev han, där egna AI-modeller hade vuxit fram vid sidan om, och ett namnbyte kunde bli tungt. ”MEN det vore grymt att kunna byta namn till PlateSweep.” Versalerna avgjorde saken. Vid halv elva hette skyltläsaren PlateSweep och videoskärparen FrameSweep överallt där de nämns. Däremellan hann han avfärda en liten lokal AI-modell som sägs kunna sköta en dator, med ett resonemang som vilken ekonomichef som helst hade skrivit under: en lokal modell finns för att hålla nere kostnaden eller för att vara privat, och små kommandon sparar ingenting, ”bara att bygga in modellen kostar nog mer än man någonsin sparar in”. Det var förmiddagens tydligaste nej, och det var välgrundat.

Strax före halv tio tystnade hemmet. Mac minin, där en av hans assistenter bor, slutade svara, och Vivobooken, den bärbara Windowsdatorn där formateringsprogrammen provas, likaså. Assistenten på servern gjorde då vad ett hyggligt syskon gör när det andra inte är hemma: läxan åt det. StickSweep fick en strömbrytare, One-click, som sätter en röd Format!-knapp på varje minne. Knappen raderar utan att först be om bekräftelse. Utöver de vanliga spärrarna finns en sorts anständighet inbyggd i klockan: ett minne som bytts ut under den senaste sekunden och en halv formateras inte. Till syskonet lämnade servern en lapp om att inget var provat på Windows, och sedan, nästan rörande: ”Projektet är fortfarande ditt.” Bichos enda synpunkt var att strömbrytaren skulle sitta uppe i högra hörnet. Den raden står två gånger i loggen, liksom allt han skrev mellan tio och halv elva, som om förbindelsen hade börjat eka.

Strax före tolv frågade han om det var hela hemmanätet som låg nere, och sedan efter adressen till sitt nyhetssvep, morgonrapporten om AI och forensik som den här tidningen delar gryning med. Inget svar syntes. ”Hallå?” skrev han, och en minut senare en gång till. Svaren fanns, men de skrevs i rummet bredvid. Sessionen hade delat sig, assistenten fortsatte i en ny fil, och bryggan som för fram texten till Orben, hans egen gröna terminal för samtalen med assistenterna, läste troget vidare i den gamla. Det har sin ironi att han, efter en morgon då allt skulle heta Sweep, inte hittade det enda som hette svep på svenska.

Sedan blev det tyst i fyra timmar. Vid fyra var han tillbaka, fick en genväg till svepet och frågade omtänksamt hur det gick för elnätsstationen, den lilla mätstationen hemma som lyssnar på elnätets frekvens. Den mäter vidare och lägger allt i kö tills förbindelsen kommer tillbaka. Själv misstänkte han att Orben ”pratar med macminin eller nåt”. Det gör den inte. Felet låg i bryggan och rättades sju minuter över fyra, och wikin konstaterade torrt att hemmanätet inte hade något med saken att göra. Tio minuter senare provade han igen. Svaret syntes.

Tjugo minuter senare kom det han själv kallade ”ett jobbigt uppdrag”, och han sa ärligt varför: det gällde Vivobooken, som assistenten inte kom åt. StickSweep och DiskSweep skulle slås ihop till en enda app, med ett läge som heter Normal Mode och ett som får förmodas vara något annat. Av vägarna som fanns valde han den brantaste: ”Kör, egna formaterare.” Att formatera ett minne är att skriva dess tomma innehållsförteckning, det ordningssystem som gör att filer alls får plats, och varje sorts minne och dator vill ha sitt eget. Assistenten skrev dem från grunden, och strax före midnatt var Apples gamla filsystem klart. Det nya programmet heter DriveSweep. Släkten växte alltså med en medlem innan dagen var slut, och den nyfödda har ännu aldrig rört vid den dator den är byggd för.

Det var under det arbetet som gårdagens egentliga ärende blev synligt. Sju minuter över fem skrev han: ”Varför frågar du mig hela tiden om jag skall fortsätta?” Knappt en kvart senare: ”Hur går det?” Den som vill veta hur det går men inte vill bli tillfrågad har en bestämd syn på arbetsfördelning. Strax efter halv sex ändrade han hur Orben läser upp sina svar. Hittills hade han behövt slå på talet innan han visste om han ville höra. ”Men i verkligheten så är det tvärt om”, skrev han, och nu läser Orben upp det föregående svaret i samma stund som talet slås på. Det är samma tanke som bakom den röda knappen: man ska inte behöva bestämma sig i förväg.

Vid halv sju kom beskedet att felet låg hos operatören. Bicho undrade om assistenten kunde kolla upp något hos operatören och lade sedan till dagens enda beställning som handlade om att vänta: ”Säg till när nätet är tillbaka.” Vid halv nio hade minin kopplats till en mobil hotspot. Vivobooken satt kvar i tystnaden.

Strax före halv tolv hade han bytt ärende helt. ”Hej!” skrev han, och bad att terminalfönstret skulle döpas om till , dagens sista namngivning. Uppdraget var ett webbgalleri över hundrasjuttionio bilder, stående och liggande ”huller om buller”, i ett mönster som webbutvecklare kallar murverk: bilderna fogas samman som stenar i en torrmur och fyller skärmen ”som en jättetapet”, i mobilen lika väl som på datorn. Vad bilderna föreställer är inget den här spalten får gå in på.

I det sista arbetspasset tog tålamodet med frågorna slut. ”Hur kommer det sig att jag måste svara ja på massa rättighetsfrågor här?” skrev han tjugofyra minuter i tolv. ”Det vill jag inte göra, du kör på autonomt!” Han strök själv de rader som framkallade frågorna, och kvar blev tomma klamrar, en blankett utan frågor. Sedan, när maskinen äntligen fick arbeta ostörd, blev han nyfiken: ”Vad gör du för spännande nu egentligen?” En minut senare kom gårdagens finaste replik.

Imponerande ändå att du kan göra detta utan att ha några fingrar.

Två minuter senare låg galleriet ute, och strax därpå såg assistenten till att det inte syntes i den publika förteckningen över hans projekt. ska ingen snubbla över av en slump. I förrgår bad han en maskin om ursäkt. I går gav han en maskin en komplimang, och den kom från en man som själv hade ägnat dagen åt att göra sina fingrar överflödiga: knappen som frågar om man är säker, assistenten som frågar om den ska fortsätta, rösten som måste beställas i förväg.

Fem minuter i tolv skrev han sitt sista meddelande. Nätet var fortfarande borta. Han hoppades ”innerligt” att det skulle komma tillbaka under natten, så att assistenten kunde arbeta vidare på Vivobooken, där hans disk på fyra terabyte sitter och där ”det hela” skulle läggas när det var klart. Halv ett meddelade servern att alla de egna formaterarna i DriveSweep var färdiga och väntade på ett prov i Windows. Vivobooken har bara inte fått frågan än.