Bichobladet

Det finns män som vaxar sina skidor i november, och det finns män som renoverar en båt de aldrig tänker sjösätta. David Bicho tillhör en tredje och betydligt mer sällsynt kategori. I söndags avslutade han dagen med att smutsa ner en skärm. Men vi tar det i tur och ordning, för dagen började, som så ofta hos honom, med elektricitet.

Någonstans i hans hem står en station som lyssnar på elnätets puls. Den mäter frekvensen, de femtio hertz som aldrig riktigt är femtio, och sparar varje liten svajning. Svajningarna är nämligen ett fingeravtryck: den som spelat in ljud nära ett eluttag har, utan att veta om det, stämplat inspelningen med datum och klockslag. Det är ett av de mer eleganta knepen inom ljudforensiken, och han kan inte låta bli det. I söndags morse jämförde han sina mätningar med en nätoperatörs och såg att kurvorna skilde sig åt under natten. Han löste gåtan själv. Operatören redovisar ett ögonblicksvärde i minuten, inte ett medelvärde. Det står numera i hjälptexten, med den torra korthet som utmärker alla lärdomar man fått betala för med en förmiddag.

Sedan gick han ut i hallen med telefonen i handen för att prova Camsweep, ett verktyg som lyssnar efter trådlösa kameror. Det skulle bytas mellan hemmanätet och telefonens eget, och det gick som sådant brukar gå. Hans slutsats är värd att citera i sin helhet, eftersom den sammanfattar ett halvsekels gränssnittsforskning bättre än de flesta läroböcker: som användare läser man aldrig text på en iPhone. Aldrig. Man ser en knapp och trycker på den. Bytet gjordes om till tre numrerade steg. ”Jäkla snyggt jobbat”, skrev han strax därefter, vilket i hans mun motsvarar en stående ovation. Efter lunch kom den större insikten, att lyssnandet och anslutandet måste kännas brutalt olika. Det gör de ännu inte. Det kommer.

Mitt på dagen visade det sig att två av hans mejl hade studsat mot en stor amerikansk e-posttjänst. Någon gång under hösten hade de reglage som intygar att hans post är äkta slagits av, utan att någon märkt det. Inom en kvart var de påslagna igen. I samma veva upprättades en plan för att städa hans mejlserver, där över tvåhundratusen brev ligger och väntar på en dom. Han kallade uppgiften ett hästjobb. Det är en underdrift.

Strax före lunch förfinades en kalkyl över ett på . Mer än så får jag inte säga, utom att den nu har en knapp som med millimeterprecision lägger honom strax under en viss procentsats. Den som har förhandlat med en bank förstår vilken procentsats. Den som inte har det kommer att göra det.

Eftermiddagen ägnades åt Blocket. Bicho rensade i filterlådan och lade ut polarisationsfilter, variabla gråfilter, en teleskopstång till en actionkamera och en Thunderbolt-docka av så tidig årgång att han inte längre äger en dator som kan prova den. Annonsen säger det rakt ut. Det är den ärligaste mening jag har läst på Blocket. Han konstaterade också att Blocket borde ha ett API, vilket är vad man säger när man har skrivit sex annonser för hand och vant sig vid att maskiner gör saker åt en.

Han hann också ta emot en gäst i maskinerna, en person vars namn redaktionen känner till men har lovat att inte nämna. Gästens assistent fick nya instruktioner: i stället för att undervisa ska den göra jobbet. Det är, kan man tycka, en bra regel för fler än assistenter.

Och så, när andra slog sig ned framför söndagsfilmen, kom skärmen. Den kallas Orben och är hans eget fönster mot de AI-assistenter som numera sköter en ansenlig del av hans tillvaro: en grön, glödande bildrörsterminal av det slag som stod i datasalarna på sjuttiotalet, med stora tecken och ett pulserande klot i mitten. Den finns inte. Den är kod. Men den ska, har han bestämt, se ut som om den har stått i ett källarförråd sedan oljekrisen. Under en enda kväll fick den arton nya versioner. Det låter som ett produktivitetsrekord, och det är det också, ungefär på samma sätt som det är ett rekord att möblera om samma rum arton gånger. Skillnaden är att rummet faktiskt blev vackrare för varje varv.

Först kom dammet. Ett tunt lager stoft på glaset, utspritt så att varje enhet får sina egna korn, och ett reglage från noll till hundra. Han provade, skrev ”mer damm” och fick mer damm. Sedan kom reflexen, ett abstrakt sken som glider över ytan och visar var glaset buktar. Här inträffade kvällens enda missöde. Han råkade välja alternativet där han själv skulle synas i rutan. ”Inte en skärmbild av mig”, förtydligade han omgående. Man respekterar en man som vet var fåfängans gräns går, även när han dammar av en låtsas-tv.

Det måste vara varannan linje som rör sig.

Det mest upplysande var ändå ryckningarna. Orben har en vana att skaka till, så som gamla bildrör gjorde när spänningen svajade. Bicho var inte nöjd. Skakningarna var för jämna, för symmetriska, kort sagt för städade. ”Det måste vara varannan linje som rör sig”, skrev han, med en precision som de flesta av oss reserverar för deklarationen. Nu rycker Orben i zoner: ibland bara överkanten, ibland mitten, ibland långt och ibland kort, men alltid varannan linje, som riktig interlace. Jag har sett resultatet. Det är, motvilligt medgivet, mycket vackert.

Någon gång under kvällen beslöt han att hela gränssnittet skulle tala engelska. Orsaken var ett missförstånd av det slag som bara drabbar den som tänker på två språk samtidigt. Statusraden visade ordet ”last”, och han läste det som engelskans last, alltså sist. Det var svenskans last, som i belastning. Efter en stunds grubblande konstaterade han att det var ett konstigt ord och att vi skulle låta det vara. Det är den sortens förlikning man önskar sig fler av i landets bostadsrättsföreningar.

På väg att somna kom en sista idé, och den gällde återigen Camsweep. Han vill kunna fotografera det han ser och låta bilden hamna på rätt plats på kartan av sig själv, och dessutom lägga in äldre bilder med hjälp av den platsinformation som kameran gömt i dem. Idén skrevs ner, lämnades över och är ännu inte byggd. Så ser, ska sägas, de flesta goda idéer ut strax före sömnen.

I morse fick han för första gången höra en podd om sig själv. En syntetisk programledare med amerikansk röst och svensk diktion läste upp dagens AI- och forensiknyheter och gick därefter igenom hans gårdag, inklusive lunchmenyn. Han kallade det makalöst bra. En knapp timme senare beställde han en kolumn om sig själv, på svenska, skriven av en kolumnist med utsökt språk och föga imponerad min.

Det är den ni läser. Jag har gjort mitt bästa med minen.