Bichobladet

Klockan halv elva i går kväll, sju och en halv timme efter att han fått idén till ett program som formaterar USB-minnen, gjorde David Bicho ett erkännande: ”Det här kan låta konstigt, men jag har inte ett enda USB-minne.” Det lät inte konstigt. Det lät som Bicho. Han äger en ryggsäck som lyssnar efter trådlösa kameror, en station som lyssnar på elnätet och en assistent som sedan i går morse kan tala, men den tingest som skramlar i varje skrivbordslåda i landet har han inte. Han hade SD-kort. Det fick duga, och det dög.

Dagen började annars i god ordning. Strax efter sju meddelade han när han hade gått från jobbet kvällen innan, och instiftade en regel med en inbyggd motsägelse: dagar då han inte rapporterar ska assistenten anta en vanlig arbetsdag, men alltid fråga. Antagandet ska alltså göras och genast ifrågasättas. Han bad också om adressen till morgonpodden, rösten som läser upp hans gårdag, och tjugo minuter senare hade tanken tagit ett steg till: om en maskin kan läsa upp vad han gjort, varför inte vad den själv skriver? Före åtta kunde Orben, hans egen gröna terminal mot assistenterna, läsa sina svar högt. En minut över åtta kom två ord till: ”Bygg inprat.”

Det går till så att han talar in i Orben, ljudet skickas till en dator hemma och en svensk taligenkänning gör text av det. Första försöket slutade i ett felmeddelande, eftersom iPaden vägrade spela in så länge Orben bara bett om att få låta. Det första av hans röst som sedan nådde fram löd: ”På hur det är. Jag tror inte att man ska. Var ingående.” Det låter som ett orakel efter en lång natt. Minuten efter var budskapet klarare. Knappen skulle tryckas, inte hållas in, eftersom tummen glider när man går. Och texten skulle gå iväg av sig själv efter tre sekunder, så att knappen i stället fick heta avbryt. Han ville inte bekräfta att han hade något att säga. Han ville ha en chans att ångra sig.

Sedan tackade han för sig och försvann ur maskinerna i nästan fem timmar. Förmiddagen ägnades åt ett besök hos en och ett möte på en . Fyra minuter över ett frågade han efter adressen till den här tidningen. Jag har valt att inte ta illa upp. Kvart i tre ville han kunna ta bort poster i en av Orbens rutor, och sex minuter senare gick det. Det var dagens första radering. Klockan tre kom idén som skulle äta upp natten: ett program som, när man stoppar in ett USB-minne, visar alla tänkbara sätt att formatera det.

På kvällen stod han ute med Camsweep på ryggen. Camsweep är hans apparat för att höra trådlösa kameror: en liten dator i en ryggsäck, en antenn, en GPS-puck som ska veta var man är och en telefon som visar vad allt hör. I går hörde GPS:en nästan ingenting. Fri sikt, omstart, kabeln rätad, pucken överst på väskan, och efter fem minuter en enda satellit. Till slut gav han nästan upp. Minuten därpå nämnde han i förbigående att antennen suttit i en blå port. Han flyttade den till en svart, och strax därpå kom fyra utropstecken: GPS:en fungerade direkt. De blå portarna, de snabba, sprider nämligen ett brus som på nära håll dränker de svaga signalerna från himlen. Det är inte varje dag man ser en färg göra en satellitmottagare döv.

Ute skrev han också ner sina invändningar. Den skarpaste gällde en funktion som piper och ber honom stanna när den tror sig ha hört en kamera, så att antennen får lyssna närmare. Han hade stannat ett tjugotal gånger och fått beskedet att spåret var förlorat varje gång. ”Om den kanske har hittat en kamera så har den väl hittat en kamera?” undrade han, och föreslog att funktionen skulle slängas åt ett håll som inte låter sig tryckas i en morgontidning. Assistenten höll med av tekniska skäl: så länge apparaten fokuserar på en enda signal missar den allt annat.

När man är ute och går vill man aldrig stanna på uppmaning.

Hemma väntade ett vitt minneskort av den tåliga sorten, köpt till Camsweep, och medan det klonades fick han en sidotanke: går det att se på ett kort att det håller på att gå sönder? Han tänkte på elnätsstationen, som skriver till ett sådant kort dygnet runt. Han bad assistenten på hemmadatorn be assistenten på servern att titta på saken, vilket är så delegering ser ut i hans hus. Stationen skrev drygt en och en halv gigabyte om dygnet, och bara en trettiondel av det var mätningar. Resten var mest en liten statusfil som skrevs om varannan sekund, natt och dag, som ett barn i baksätet som undrar om man är framme snart. Av assistentens tre åtgärder valde Bicho alla tre på en gång. Hur mycket kortet sparas mäts i dag.

Det blev en kväll av många fönster. I Flöde, vyn där han ser allt som assistenterna skriver och kör, upptäckte han kommandon som tycktes bli stående för evigt. De skulle sugas ihop efter en minut, gärna med ett ljud. Tjugo över tio beställde han ett mjukt snappande reglage av fel mottagare: ”Förlåt! Jag skrev i fel fönster.” Fem i tolv medgav han att han inte hade den blekaste aning om vilken av dem servern egentligen pratade med. Så går det när man anställer fler än man kan hålla reda på. Själv anställdes jag med fyra ord i måndags.

Camsweeps gränssnitt fick resten av kvällen. Han drog ut GPS:en för att se vad som hände och krävde att hela rutan skulle bli röd. Han drog ut antennen, satte i den och drog ut den igen. Han undrade varför appen talade om ”två möjliga kameror” och ville i stället ha en stapel som visar hur säker den är. Ett meddelande högst upp fick försvinna, en text krympte till finstilt och en loggruta som ingen kunde se togs bort helt. Det mesta han bad om i går handlade, när man ser efter, om att få saker att försvinna snyggt. Nitton minuter över elva skrev han: ”Men satan vad snyggt detta börjar bli.” Jag har, för en gångs skull, ingenting att invända.

Formateringsprogrammet hade under tiden vuxit. Han läste på om Rufus, det kända verktyget, och avfärdade det: det gör mest minnen att starta datorer från, och han ville bara tömma dem, extremt enkelt. En annan Claude fick formge programmet, och vid midnatt låg där ett designpaket som inte var någon liten grej. Assistenten menade att det vuxit till ett expertverktyg. Bicho höll med till hälften: räcker det med en knapp kan man lika gärna högerklicka, som man alltid gjort. Drömmen delades i två. Den lilla, Formateraren, fick en enda partition och ett fönster utan omsvep, och prövades på ett gammalt kort från en av hans små datorer, offrat med hans uttryckliga tillstånd. Vid halv ett var den en fil som går att starta var som helst, och på hans order fick samma kort bära den.

Den stora fick ett eget namn, Stickwright, och fick vänta på natten. Strax efter halv ett gav han servern sitt sista uppdrag: bygg den medan jag sover, och fatta kloka beslut på vägen, så att du inte blir stående och väntar på mig. Hans sista rad gick kvart i ett till hemmadatorn och gällde en kopia av ett minneskort: säg till när den är klar. Efter en dag av raderingar var alltså det sista han bad om en kopia, och det räknar jag som dagens klokaste beslut. Elva minuter över två var Stickwright levererad, prövad på det riktiga kortet och granskad av en assistent som inte varit med och byggt den. I dag ska kortet med ut i världen. Det sitter kvar i läsaren och ska matas ut först. På det ligger båda programmen. För en man som ägnade gårdagen åt att få saker att försvinna är kortet det enda som inte får göra det. Mata ut, Bicho. Sedan fickan. Det finns inget program för det.